En bok föll i tiden.
Lyser som månen, brinner som solen.
Det var som om alla stjärnor hade strålat mot den.
Det gav ljus även till de mest avlägsna hörnen.
Det var där liksom mörkrets herre överallt.
Och dessa mästare skrämdes av det spridda ljuset.
De levde dock vackert i de mörka hålen och grottor de befann sig i.
Panikerade av bokens glöd sökte dessa krafter efter boken genom att aktivera alla mörka krafter för att släcka ljuset.
De hade avsevärd styrka.
De kunde spegla utseendet på alla typer av varelser.
De jagade till och med molnen framför sig och blixtrade.
Det enda de inte kunde göra var att de inte kunde komma in i den mänskliga kroppen.
Ibland såg de mänskliga ut, men detta var kortlivat.
Sedan skulle de gå tillbaka till formen de var i.
När de kom närmare boken flyttade det sig ifrån dem.
Trots att de reste tusentals mil med ljusets hastighet kunde de inte ens komma nära.
De var säkra på att om de inte kunde förstöra boken skulle de gå under någon gång.
De sköt från olika fronter, men det gick inte, boken kom inte ens i närheten av dem.
När de närmade sig kom boken in i en tät energi och ökade sin temperatur.
När de äntligen insåg att de inte kunde lägga ut boken bestämde de sig för att gå tillbaka till den period då boken skrevs.
De trodde att om de kunde fånga ögonblicket när boken skrevs och förhindra skrivningen av boken i tid, så skulle boken gå ut av sig själv.
De bildade en armé av hänsynslösa krigare och reste genom tiden.
Där de passerade kolliderade de med människor, jättar, dinosaurier och drakar.
Ingen makt kunde stoppa dem från deras väg.
De brände och torkade allt och fortsatte sin väg skoningslöst.
De hade kommit till foten av ett berg med huvudet upp mot molnen, och de kände ett behov av att ta en paus.
De skulle stanna här länge för att de var så trötta.
Under tiden låg de inte sysslolösa och flög sina örnar för att samla nyheter.
Dessa örnar var deras mest utvalda musketörer.
Örnarna bestämde sig för att gå till toppen av berget först, och därifrån skulle de sprida sig åt olika håll.
När de hade nått toppen av berget efter ett långt flaxande med vingarna mötte de en gammal fjäderörn.
När de frågade vem det var sa han att det var en antik antikvitet.
Han sa inte ett ord om sitt förflutna.
För att han hade ett mörkt förflutet.
Den här gamla lurvige gubben var kassör för en kung som levde i det förflutna.
Han hade gjort så mycket orättvisa och gjort så mycket ont att det var ett mirakel att han ens levde.
Egentligen borde det ha försvunnit helt, men det gjorde det inte.
Ondskans kung tog den under sitt beskydd och förlängde hans liv.
När han inte kunde ge upp sina vanor och visa ånger, tvekade han inte att göra ont även mot honom.
Till sist, när han fördrivits därifrån, kom han och slog sig ner på ett berg.
Han tog med sig en enorm förmögenhet.
Hela hans syfte var att bilda en armé med den rikedomen och gå ner i dalen.
När han mötte de mörka krafternas musketörer trodde han att hans öde hade kommit till honom.
Han såg genast vad de gjorde.
Om deras hand kan få sina vapenbärare att försvinna, kan de köpa resten med sin skattkammare.
han kunde tjäna sig själv.
Han berättade för deltagarna var boken skrevs i det ögonblicket.
Boken är skriven i ett kloster som ligger på baksidan av berget, nära dalen.
Det var en femtonårig tjej som skrev boken.
Om de dödade flickan och förhindrade skrivningen av boken, skulle de undkomma bokens brinnande hetta.
Samtidigt skrevs deras öden i den boken.
Men flickan hade vakter, de var omedvetna om det.