Erik, det känns som att du ser
allt det jag känner och mer,
texter, rivna ur djupa sår
om sånt, som andra knappast förstår.

Trots tid och rum, finner jag min kamrat,
när poesin träffar hjärtat likt en granat,
vilken slump att jag fann dina ord
boken bortglömd, övergiven på ett bord.

Erik, tänk att du fick mig att förstå
att jag aldrig varit ensam ändå,
för du såg på livet ur samma trasiga lins,
som fångade bitterljuva skärvor, av allt det vackra som finns.