Vad gör man när hjärtat fått möjlighet
att älska en viss person,
men vägrar att inse
att det är en omöjlig kärlek?
Det finns säkert många individuella svar på den frågan,
men jag har upptäckt att det enda som fungerar
är att radera den personen ur sitt liv.

Så sagt och gjort, när jag var cirka 35 år
så gav jag upp och raderade den som en gång
fött fram mig till denna jorden.
En person som i ord och handling visat
att jag inte var värd något alls,
att jag är något som katten släpat in,
och att hon aldrig tyckt om mina barn.

Det var droppen som fick glaset att rinna över,
varför kämpa och försöka visa sin inbyggda kärlek
när man inte får något gensvar alls,
utan tvärtom blir nedtryckt och förvandlad till
i stort sett ingenting, och dessutom utsättas för
både fysisk och psykisk misshandel under uppväxten.
Det har satt djupa spår i min inre människa, absolut.

Men det var ändå det bästa jag gjort, för mig själv
och för mina fyra barn.
Ibland har tanken kommit att jag tagit ifrån mina barn
möjligheterna till en "mormor" de ska ju finnas där
i barns liv, goa mormödrar som lagar deras favoritmat,
köper godis och presenter till dem, ger dem trygghet.
Men då säger mina fyra barn i korus: Mamma du gjorde rätt!

Nu är jag själv både mormor och farmor sen många år
sex barnbarn har jag fått som gåvor,
oj vad jag älskar dem alla, med sina olikheter och ibland
problem och svårigheter, men de är alla egna personligheter,
och vi träffas så ofta vi kan och gör roliga saker tillsammans.
Mormorshjärtat tar ett extra skutt när äldsta barnbarnet
som flyttat hemifrån, skickar ett meddelande där han skriver:

"Alltså mormor du gjorde det igen.
Den här korv stroganoffen var bland det godaste jag ätit,
den får du gärna göra mer av nästa gång,
smakar så krämig och lite söt nästan, och den har den där
blommiga smaken kvar som bara du kan få fram,
Underbart, och så tre emojis som smackar gott med tungan.
Jag hade lagat matlådor åt honom att ta med till jobbet.

Jag hoppas hjärtinnerligt att jag kommer att vara en bra
mormor och farmor tills den dagen när det är dags att
lämna jordelivet, att jag blir ihågkommen som en varm
älskvärd mormor/farmor som älskade barn och barnbarn
med hela mitt hjärta, och alltid fanns där för dem
när de behövde en kram, lite mat, eller bara moraliskt stöd.
Jag älskar min familj och jag vet att de älskar mig tillbaks.