Våren kom och spåren i snön försvann.
Vinden blåste kall från väst,
vecka ut och vecka in.
Du fick besked, måste prova ny mark
och utmanas
i hela din existens.

Kanske är det så här
på botten av en bottenlös myr.
Liksom trampandes vatten och mossa
rakt ner i gummistövlarna.
Hungriga försök att få luft.
Som det var för dig.

Du fick inte ens börja
vara med i slutet och
folk verkar kännas hemma här,
finns ingen vilja
att lämna.
Jag har nog fastnat.

I både bekvämlighet och tröst,
isolerad med ljudboksterapi på vedbacken
eftersom världen utanför känns alldeles,
alldeles för
ensam.
Du har inte hunnit att vara pensionär och

plötsligt är vinden full av rallarrosens snö.
Klibbar fast i vildhallonen.
Sommaren kom och sommaren tar slut
och ingenting
blir.
Mer.

Du hade den där sortens ärlighet
jag sett förr.
Observerad från fotänden av din säng.
Klyven går varm och hjärtat slår i peltorkåporna.
Andas in knort och sviarn.
Står i mitten

av en grusig sommarväg.
Omgiven av myrmark.
Du ska få sova.
Det blev mitt löfte till dig.
Så jag blir här
och du blir aldrig
någonsin mer

här.