Det lilla kidet kommer springande på sina långa
spensliga rådjursben,
får plötsligt syn på mig och stannar abrupt.
Låter nosen ta in alla de främmande dofterna,
ser sig ängsligt omkring,
blir förvirrad och osäker, ovan vid situationen,
men se, då kommer en graciös vacker rådjurshona
fram ur gläntan, ställer sig skyddande
framför sitt darrande barn,
spänner ögonen i inkräktaren, mig
och visar med hela sin beskyddande kropp,
hit men inte längre, jag är beredd att strida.

Rådjurskidet gömmer sig ängsligt bakom sin mor,
och väntar på hennes signal om vad den skall göra.
Honan ser sig omkring, konstaterar att jag inte
rört mig och förmodligen inte är någon fara.
Hon vänder sig om, slickar försiktigt kidets nos,
och det blir tydligen signalen för att ta till flykt.
I ett huj så försvinner de båda springande
in i skogsgläntan de nyligen kom ifrån,
snart syns de inte alls, och jag hinner tänka:
livet är fantastiskt om man bara tar till vara
de små stunderna av kärlek,
oförutsedda händelser, samt inser värdet av det lilla.
Tack älskade rådjursmamma för att jag fick
träffa dig och ditt lilla underbart vackra kid.