Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Sonett - Ankarbruten



Fortuna, bär min börda bort från ankar
som står i stormens öga ständigt tyngre
och åldras åsklagt över dessa yngre
som stängda ner i bottendäcket bankar.

Fortuna, lossa tross från trots som vankar
emellan slammets bottencellskanaljer
och gastars fasta ögonalgsemaljer
som fäster forna fingrar kring de tankar

som skulle rädda Rädd ifrån den botten
som bryter ytan skör, och bringar brotten
och gör att skeppets förar självförbryter.

Fortuna, för vår för ifrån de gnejsar
som skrapar grund, helst före skepp kapsejsar.
Vi förs mot räddning, bara barnen flyter.


















Bunden vers (Sonett) av anathema
Läst 40 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-09-17 01:15



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

anathema
anathema