Livet är inte vårt. Existensen är en universell kraft som tagit skepnad i olika former. Kärlek. Jag vill egentligen inte uttala känslorna, inte ens forma dem till tankar, risken för missförstånd växer med viljan att förklara..
Vi är.. Vi har..
Människor expanderar framför mina ögon när jag tittar för länge på dem. Förlåt mig. Du växte när jag vimsade fram likt berusad mellan kantstenar och nyfikna blickar från outforskade sinnen. Jag var inte beredd på den himmel som rymdes i dina drömmar. Inte redo att titta in i dockhuset av dina tankar, där rummen inreddes av dammiga möbler i ebenholts. Du var inte villig att öppna ett fönster för att släppa in solstrålar och vindar. Vi unga har mycket att lära.
*
Jag kände igen den när huden brände på kvällarna och doften av jasmin nådde mig på många meters avstånd. Den kom med värme och stilla vindar. Tusenskönorna bäddade madrasser i mjukgräset. Sommaren bjöd upp till njutbar dans och jag följde blundandes med i böljande rörelser. Jag log, men skakade på huvudet. Sa "de är knepiga, de i min ålder". Få i min generation har lärt sig att hitta känslan, för våra hjärtan sjunger klagosånger, utan ord och med stulen melodi. "Vi brister i tid" sa jag "och söker i förtvivlan."
Han berättade, att han älskat kvinnor från havskusten i Chile till Palomas parker. Han hade älskat och slarvat bort kärleken från åtta kvinnor. Men han visste. Ett musikstycke är vad som krävs, menade han, och knäppte fram Bésame Mucho på strängarna, en följd av vackra toner behövs i kärlekens språk. "Och du ska träffa någon som respekterar dig och som ger sitt hjärta. Han ska lyfta dig mot himlen till svindlande höjder på sina handflator!"
Jag glödde av hans värme. Han var gammal nu, söndertrasad av livet och ändå hävdade han stolt att det finns tid för honom att älska sönder en kvinna.
När jag skulle gå tappade han ord efter ord. Jag väntade med en ängels tålamod och betraktade hur hans energier lös igenom. Tårarna i ögonvrårna hittade inte ner, de tvekade, verkade stanna i de mörka ögonen för att glansen inte skulle försvinna. Han såg på mig och suckade dramatiskt flera gånger, ansträngde sig för att fort få ut något och den trasiga munnen lyckades till sist formulera "Får jag älska sönder dig, får jag gifta mig med dig?" Roat såg han svaret i min blick, blev dock inte besviken. "Hur kan du ha så mycket känsla i ögonen vid tjugotre års ålder?" Jag log tvekande mot honom och han log tillbaks, såg efter mig när jag gick.
*
Jag vet att vi har en magisk punkt. Mellan änglavingarna kan vi röra andras svagheter; gråten rinner mellan skulderbladen och stelnar som stearin. Bränner. Vi brinner. Men våra hjärtan lägger ut snaror och vågar själva inte gå någonstans. Jag har lovat att inte låta tiden ta på sig skulden.
Jag vet. Att leva i starka känslor, att befinna sig nära någon, det kan kännas förvirrande. För när vi är så nära man kan komma, snurrar kompassen vilset runt, runt. Men styrkan att våga växer med tid. Och misstag.
Jag tror dina nyanser passerade mig . Rädslan för att jag gick miste om dina sköra gensvar biter mig i minnet. Nu ser jag dig om natten i andras ögon och i mina drömmar. Jag begrep inte. Jag förstod dig inte. Om jag fick lov att förklara att jag känner för dig, skulle jag vilja le två sekunder extra in i dina ögon. För det är vad man ska göra i mellanrum som vi har. I tystnaden. Och vi talade speciellt om tystnader, just den som vi glömde bort att använda.
Prosa
(Prosapoesi)
av
Marlene Anna Linnéa
Läst 1880 gånger Publicerad 2006-08-07 16:28
|
Nästa text
Föregående Marlene Anna Linnéa |