Över ängen springer livet 

döden flämtar nacken ringlar 

sig i sömnen 

allt för ofta känslan återkommer 

åter har ett nytt liv ny tid hittat

in i springorna i väggen 

visst läser jag din poesi din vita 

tinning håret den som handen 

alltid drar i 

men men det är i den vändningen 

min själ hör hemma i detta men 

så men även så och fingertopparna 

som sprider sig längs lövens allt 

mer mörkröda toner 

mina kläder faller godis, bullar 

men hennes allt mer slanka kropp

den lyder och hon ser oss sig själv 

stiga ur oss separationens verkliga 

kropp 

hon låter fingertopparna brista 

under dig din hud och någonstans 

där tristessen har sina röda små 

hus längs med klippornas halvnakna 

skepnader 

ser hon sig själv fullständigt naket utelämnande 

känner på allvar kappan knytas åt, 

sin väska packad och en hastig glimt 

längs axeln, snett bakåt denna återkommande

blick , och vet vet att  nu äntligen 

kan stirra henne nyktert rakt in rakt fram 

livet dansar mellan vardagsflöjters toner 

vaggar hennes klackars rytmer 

hon är liv liv du sköna bistra 

liv du galet bakåtsträvande men stilla 

i hennes böner händer halvt knäppta 

henne le med hela ansiktet 

i strävan henne alltid dansa 

älska som om livet var en enda saga 

äpplen fyllda över hattens brätte 

livet livet