Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Duvan

 

I gräset försvann 

de vita duvorna. De som dessförinnan 

bett om all uppmärksamhet. Jag minns 

mig själv den dagen. Som om jaget var 

av flor och vår innerlighet av djup bomull. 
jag minns så mycket och ibland frågar du

mig om tystnaden i rymden mellan oss. 
Som om något fastnade i altet just då

och som om tiden egentligen stått blixt 

stilla. Du frågar mig om det är i hjortens 

ögon i skogen om de där ögonblicken 

då livet forsar genom blod. Dina frågor 

krockar med mitt överlag och jag kan 

höra dig skratta åt mina försök att nå

ytan. Om och om igen. Hon samlar alltid 

frågor men stammar, lägger dem på hög, 

drar i dem på längd och på bredd. 

 

 

Flor och duvor och solen som lagt sig 

att vila mellan dina skulderblad. Jag

minns ännu doften. Särskilt när något

vill komma åt mig, gläntar på dörren. 

jag kommer aldrig lära mig att leva 

och jag kommer alltid tänka helt tvärtom. 
De vita duvorna som reser sig ur gräset, 

strävan uppåt. Min hand mot vindens 

tunnel och en liten flicka alltid lika 

desperat sökande i skuggan efter dig. 




Fri vers av smultronbergen
Läst 45 gånger
Publicerad 2022-10-03 21:16



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

smultronbergen
smultronbergen