Det är ganska poetiskt egentligen
det blod som pryder
dina trädgårdsrosor
som om du var en konstnär
och bara ville dekonstruera
mitt livs epok

Efter ett tag glömmer jag
varför spaden är i min hand
och grov jord
smeker mina knäskålar
jag glömmer varför jag slutade äta
och varför jag inte längre sover

När det gör ont
och jag ber om att få sluta
tittar du på mig
som om jag talade i tungor
bara för att varmt konstatera
att jag inte behöver be om lov

Jag skrattar tårögt
medan kroppen justerar
till den nya informationen
varför lät jag det gå så långt?
varför bryr jag mig inte om mig själv mer?
jag är så svag och värdelös

jag hatar mig själv
jag skäms för all smuts
och alla små skrapsår

ganska poetiskt egentligen

för det blod som pryder
dina trädgårdsrosor
kommer alltid vara
min dekonstruktion