Du står där trött och sliten

På trappen till ditt barndomshem

Och plötsligt är det som om du vore liten

Trots din ålder på trettiofem

Det som hände är ett minne blott

Men du minns allt som det vore igår

Och trots att åren kommit och gått

Bär själen alltjämt sina sår

Men trots att du försöker glömma

Kan du inte minnena gömma

Nej du kan inte från dessa fly

När de tynger hjärtat liksom bly

För visst kan fyra väggar sjunga

Om kinder fuktade av tårars vatten

Gnola om händelser, mörka och tunga

Och ett ensamt barn i den mörka natten