I det nödnovemberröda
irrandes alléer bort
gick vår vårdans där det döda
förde samman våran sort,
förrän solens gång förgänglig
reste sig mot morgonglas
änglalik och likblekt gänglig
gick i samma kropp i kras.

I det fimbulvintersvåra
kämpandes att dämpa köld
spirade membranen våra
till ett morgonljusets sköld,
som kung och drottningen vi vore
om på sagornas manér
drottning Vår för konung Bore
ej var skäl att smältas ner.

Men jag drömmer oss som sommar
i alléers Edenprakt
förrän änglaängar somnar
lät vi världen stå givakt,
aldrig mera skall jag söka
Shangri-La i gammal höst
att med nödnovember spöka
i ett somnat sommarbröst.