Genomlever relativt glad och ljus till sinnes den här höstens permanenta pissväder, mörklagda rusk och drastiska kast i världsordningen. Vi har redan kommit till oktobers slut med värmen i behåll, och något sorts julmysigt börjar anas runt nästa krispiga hörn...? Likafullt blir jag lätt super-provocerad av plötsliga inslag, som får dropparna att överskrida bägaren :

T.ex. en jävlans jubelidiot, som utan tillstymmelse till lyse kommer i full galopp på sin elsparkcykel, kryssandes in framför en vanlig hederlig cykel precis när vi ska mötas. Alla tre klarade sig helskinnade denna gången, men om den nonchalante fan ej tar lärdom, så hoppas jag han blir utskälld av någon skärrad hund, och trillar rätt ned i den djupaste vattenpöl. Då får dåren känna på hur det kan bli när man utsätter andra för skaderisk....

....ifall såna outrustade egoister hade tagit det lilla lugna, kunde jag ha förlåtit dem bristen på både hjärna och hjärta, signaler och reflexer. Men när de kör som de gör blir de bara värda förakt. I synerhet på en regntät, smal gång+cykelbana, vars forna halva är annekterad med staket inför husbygge, och vars andra ände sträcker sig milimetrar ifrån den tunga trafiken, inklusive sporadiska skyltstolpar som man också tvingas väja för.

Roligare resultat blev det igår, då jag var på vippen att skälla ut långtradarchauffören för att han står parkerad över halva industriområdets genomfart mitt i rusningstid. Dock gav mig den trevlige gubben sju bra skäl till varför han ser alla andra ställen som ännu farligare och därmed uteslutna. Så där vändes min frustration i ren förståelse, skönt nog.