mitt i vilan kliar det
irriterar mig i hjärttrakten
ett avlägset krafsande
jag inte blir kvitt
min brännpunkt är
på de stora stormarna
sammanhangen
jag måste hålla stången
oklanderlighet kostar på
tränger undan en retning
om än en obetydlig gnutta
så när fallit mig ur minnet
spelar det ens nån roll att
jag vill vila i grottekvarn

till villfarelsens musik
tar ovettet en svängom
virvlar vidare ytnära
obehaget blästras fram
i ett av orons blåa låga

medan lite oumbärlig tillit
förpassas till dammråttevrån
dit vädringsluften sällan når
ser jag osäker ner i min ravin
skuggan från ett ljus anas
invid minnets murar
prövande brister ett leende
ut i en flämtning av det ja
som jag för länge sedan
gav dig andetagens Gud