Hon frågade mej aldrig något annat än vilken färg mina ögon hade Just nu 

En gång för länge sen 

Hade hon vänt blicken inåt 

För att se vilken färg insidan bar

Hon öppnade aldrig ögonen igen 

Em

bar platser

Riktiga

När verkligheten inte var nog 

Hennes slutna ögon såg mer än alla andras 

Jag stog framför spegeln 

Naken 

Det finns inga minnen kvar som berättar att det verkligen har hänt 

Men hon såg alla ärren 

Em

som viskade med sina fingrar Så skört 

Långsamt 

Längst andetagens skiljerum 

Tills hon besatt min värld 

Och långsamt öppnade nya 

Em

Som slickade svadan                           girigt 

Som det egendomligaste av väsen 

Stormade hon mitt hesa Till sitt eget värmda ur-sinne

När jag bad dej att inte lämna nått utav mej kvar

Gjorde smaken av varandras andetag 

Oss skimrande 

Hela

Så förunderlig är den fantasin 

Jag kanske trodde på 

Att besvaras 

Där i ljuset 

Av ögonens sällsamma färg 

Just då           På Den sköraste skiljelinjen 

Blev vi blanksteg emellan världar

När jag såg insidans färg

Inom                              mej                          är du

Svikten                                    För vad jag förmår 

På gränssnittet       

                          Faller jag svävat