Bom Bom Bom!
Jag längtar hem, hem till mamma, hem till ensamheten det trygga varma svala enkla sanna. Jag lämnade allt i högmod. Nu vill jag bara bara ha bort magknipet. Magkänslan säger styr hem Jonte. Ge upp jonte. Ge upp. Vad händer om jag gör det? Det vet jag inte, att tänka mer på det kallas att oroa sig. Det ska jag inte göra i onödan. På något märkligt sätt verkar alla försök att ta mig vidare i livet bara vara tafatta försök att lyckas för att sedan få återkomma hem som en hjälte. Drömmarnas makt över min vardag är som bojornas på fången. Jag vet inte vad dom vill. Jag vet inte hur länge dom ska sitta. Varken bojorna eller fången vet.

Det enda jag vet är att planen var att skriva mig ur detta och jag har skrivit tusen förord och tio tusen titlar och en miljon urusla dikter och kanske en bra men inte en enda disponering eller plan eller uppställning av fakta och resonemang och faktiskt bestämt mig för vad i helvete det ska bli det här, det så kallade livet. Den så kallade boken. Titel verkar vara det lättaste att hitta på. Jag har skrivit tio tusen stycken som sagt. INTRO / VEL / ATT VÄXA UPP I EN BARNSLIG VÄRLD / OSSBOKEN med mera. Jag har förundrats så många gånger över känslan av att verkligen ha något stort på spåren att det känns som en välsignelse att inte vara driven av en författarambition denna gång eller den där fördjävliga inspirationen som verkar ha som enda hobby att slita mig i stycken. Jag vill verkligen inte vara pretentiös. Det är ett mål att inte vara det. Jag vill verkligen inte föröka lura dig att jag har mer att säga än jag verkligen har. Jag är less på att luras. Jag har inget att säga. Du vet hur det är. Jag tillhör den snacktaliga otåliga rastlösa stressade generationen och jag orkar inte ens berätta om mina vedermödor, eller våra vedermödor för den delen. Vi som försöker leka oss fram börjar slå oss så illa så illa medan kropparna växer sig stora. Det handlar om kroppar och makt och fysiska lagar. Barn gör sig inte illa. Det är självklart, dom är ju små. Små stenar spricker inte av hög värme. Stora stenar gör det, jag har sett det med egna ögon. Och om jag sluter dom, ögonen, och om du också sluter dom kanske jag kan hitta en historia mitt i detta mishmash av patetiska försök att spela roll, betyda något, göra skillnad, vara en del av något jag är så jävla less på det.

Min flickvän gav mig ett otroligt bra råd. Hon sa försök inte imponera på någon annan än dig själv. Och det gör jag nu, och för en gångs skull är jag rädd för att lägga ifrån mig pennan. Kanske kan den ta oss härifrån ikväll älskling. Kanske i dag att vi kan få flyga iväg på det tabula rasa vita papper som varje diktbok varje liv en gång var. Tänk om vi får flyga ikväll! Tänk om den här historien verkligen tar oss någon stans. Visst vore det underbart. Jag älskar er, och att flyga. Men jag är mest nyfiken på landningarna och starterna. Tänk om vi kraschar, den tanken kittlar mig alltid enormt. Tänk om vingen som jag sitter bredvid bryts av, knäcks med ett segt metalliskt ljud och försvinner på tio meters höjd, kanske bara åtta meter eller bara två meter.

Vad som helst räcker för att en Boeing eller vad planen heter ska ramla ur fysikernas och matematikernas och teknikernas mall och förvandlas till skrot, flygskrot, som fragment av meningar och bli som mina dikter. Slumpen och chansen har varit mina kamrater väldigt länge och till skillnad från mina verkliga vänner som är riktiga kärringar allihopa utom en, så står alltid slumpen och chansen bi. Dom finns alltid där vid min sida, dom kommer och hälsar på bara jag låser upp dörren och gör den magiska dansen, släpper ut vreden, ursinnet och kaoset och låter vad som helst hända. Dom två magiska vännerna stampar takten till mitt flygplansmuller och på kanske artonde metern så smäller mina vingar av. Jag faller handlöst till marken. Bensinen i mitt blod rinner ut, blandas med asfalten och hjärnans knogar blir blodiga igen. Så in i skalet med mig, låt teknikerna kolla noga på resterna av det som var jag Jonte och försök sedan berätta sanningen om vem jag var. När allt du har kvar är en busslast full med lappar, små tafatta försök att kapsla sanningen på papper med. Det jag vill säga är att mitt hjärta är en black box. Att jag inte är rädd för att flyga, det tråkar ut mig men jag älskar att starta och landa, för då är döden närvarande.

Mitt lilla flygplan föddes den 28 augusti 1980. Han flög på låg höjd hela sin barndom och det var ingen fara, skyddad verkstad full med mamma och pappa. Dom var sällan hemma men ändå nästan alltid där, liksom precisa i sitt föräldraskap. Vad mamma sa gällde alltid, oberoende av vad pappa sa. Han ville nog ha det så. Jag tror han liksom levde trygg i en värld där han saknade ansvar. Han hade ett annat jobb och ledsen har jag bara sett honom två gånger. När jag var åtta och han var arbetslös i tre månader. Han var liksom en halv man då, låg på soffan och stönade hela dagarna tills han hittade ett nytt jobb att begrava sina demoner i och hämta sina pengar ur. Han är inte rik men han har lärt sig vad pengar kan göra. Det har han inte lärt vidare. Vill jag ha pengar behöver jag bara stå ut med förutmjukelsen att fråga honom, och han svarade alltid nej men menade ja till för några år sedan då han började säga ja men mena nej. I båda fallen får jag det jag behöver.

Mina föräldrar ser mig som någon sorts svältande konstnär och filosof som behöver stöttas för att en gång prestera något fint. Det dom inte vet är att jag aldrig kommer att göra dom stolta. Jag önskar jag inte talade sanning. Det är så skönt att lura sig själv att man är the supershit och ännu mer. Jag kan berätta om det men då måste du fortsätta läsa.


Varför har jag så många böcker som handlar om hur man skriver en bok? Jag har säkert tre stycken, och jag har inte läst någon av dom. Jag liksom sparar på dom, undermedvetet, för planen har alltid varit att läsa dom, det blir inte så. Det står om uppställning av manus, hur man döper och sedan lär känna sina karaktärer så dom talar ett äkta eget språk, hur man använder semikolon och så vidare. Jag hoppas du förlåter mig att jag byter ämne men jag gör det hela tiden. Det är därför det inte blir någon bok. Drömmen är att göra som Lucas Moodyson. Du vet kanske, han gick tre år på en manusskrivarskola och när han var färdig där och kände att han inte fattade nått köpte han en bok om hur man skriver manus och följde den till punkt och pricka. Det lev FUCKING ÅMÅL, en succé bland folk och kritiker. Jag har alltid önskat att någon höjdare som han eller Andres Lokko liksom ska upptäcka mig men det finns inget att upptäcka. Jag är som en ö i Stockholms skärgård som alla liksom har varit och kollat på för det ser lite mystiskt ut men det finns inget där, en kväll eller två finns där ett skimmer av att här kanske det finns en skatt men efter lite skrapande med tandborsten eller något upptäckts det att det inget skimmer fanns och häller inget guld. Så är det med mig eller mitt självförtroende. Hur som helst såg jag Moodyson på stan i somras. Jag fick genast en enormt stark lust att springa fram och erbjuda mig (som en hora) till honom men det gjorde jag inte. I min fantasi sa jag åt honom att jag gör vad som helst för dig och i min fantasi såg jag hur han bara skrattade åt mig och gick vidare. Men i min vildaste fantasi såg jag hur han glatt tog mitt telefonnummer och ringde en dag senare och jag fick jobb som assistent på ett nytt teaterprojekt som jag sedan gjorde bort mig totalt på och fick nästan smita ifrån sedan jag gjort hela ansambeln upprörd genom min kroniska lathet och min okänsla för tajming. FRÖKEN JONATHANS OKÄNSLA FÖR TAJMNING. Ja, så även i min fantasi tror jag att jag ska misslyckas. Nu vet jag inte vilken historia jag ska berätta, jag har två eller tre stigar att välja mellan. Antingen den om min pappa och den andra gången han varit ledsen, eller MANNEN som var min hjälte tills helt nyligen eller min lista på kändisar jag träffat. Jag börjar med pappa. Första gången jag sett honom nere minns du ju, det var när han var arbetslös. Den andra gången var när hans krångliga bror Roger, min farbror och förebild, söp ihjäl sig sommaren 2001. sedan dess har pappa ingen att gråta med och att gråta är nyckeln till att skratta. Tro mig. Jag gråter så sällan så när jag skrattar gråter jag samtidigt för att själen ska ha ballans, eller kanske kroppen… Min pappa har alltid varit barnslig, jag höll på att skriva att han alltid haft humor och det är sant det också men jag skrev inte så. Nix. Den andra tråden var om MANNEN, han heter egentligen något annat, han har döpt om sig. Jag tror att det är nyckeln för att lyckas i den offentliga. Att liksom hitta en plats åt sig; en roll man kan spela bra, kanske bättre än den förra, sitt jag. Om JAGET är en dåligt skriven karaktär med tråkig bakgrund och en massa olater eller vad det heter kan man ju hitta på en ny. Jag har försökt en massa gånger men aldrig lyckats. Det kanske beror på att jag inte ens var tänkt att heta det jag heter och att namnet jag döptes till på sätt och vis kan kallas för en kompromiss. Mina föräldrars plan var att döpa mig till \"Jon\" innan jag föddes. Vilket förhatligt namn, det betyder ju att oduglig i arbete. Det skulle nog passa). Men när dom såg mig skrynkliga tryne i dagsljus tyckte dom att jag var en Jonte så dom döpte mig till Jonathan. Men utan \"h\". H lade jag till senare i tron att det var vad dom hade planerat men dom förklarade då att det var helt upp till mig. Dom hade ingen åsikt. Snacka om ambivalent uppväxt. Jag vet inte vad ambivalent betyder men jag TROR att det betyder tvetydig. Fick ni med det hela? Dom ville döpa mig till Jon men det fick bli Jonte som fick bli en förkortning för Jonathan som dom inte visste hur dom skulle stava. Nu har jag låtit min flickvän bestämma, hon tycker det är fult att säga Jonte och att det är snyggt med ett \"h\". Hon är sin tur inte häller nöjd med sitt namn men hon har åtminstone inga frågor om vad hon egentligen heter. Hon heter Malin. Det är ett kort och koncist enkelt namn som jag gillar för att det har samma initial som Maria och mitt namn, vilket än som förts på tal; har initialen \"J\" som Josef. Ska jag krypa närmare pudelns kärna? Behövs det verkligen? Är det inte pinsamt att läsa att jag i min ungdom har drömt om att bli nästa Jesus och när jag inte lyckats med det (även om han slog igenom som 34-åring så jag har ett tag kvar på mig att motbevisa mig själv, haha) bestämde jag mig för att tro att jag är/var Josef och min trolovade således måste vara en Maria… och initialerna stämmer. Nu är det bara att skaffa sju söner eller något och för mig att bli fiskare, den yngsta sonen ska bli snickare och stenen… Skit samma det kommer inte att bli så. Jag kommer inte att förändra världen. Du kanske, antagligen inte, men inte jag häller så vi kan väll starta en klubb? En only visions no hard work-club för allehanda loosers från den stolta mentala medelklass vi alla tillhör. Min favvoritfilm kommer alltid att vara FIGHTCLUB. Det talet i den om att vår manlighet är stulen och vi är lurade att tro att vi ska rockstjärnor och filmregissörer hela bunten tycker jag är huvudet på spiken. Absolut. Suck. Men nu till MANNEN. Han verkade redan i mellanstadiet skilja sig från oss andra. Vi var liksom hundar som struttsade omkring inom i dom givna ramarnas sandlåda och försökte tänka egna tankar medan han verkligen stack ut. Och han ledde oss andra, liksom från ovan. Kanske von oben, kanske motvilligt men han stil och hans svar till motstridiga lärare fick oss alltid att kikna av skratt under lätta luggar och drömma om att få vara nära honom eller i smyg, i ensamhet, vara honom. Jag minns ett tillfälle då han kom till skolan, det var i sjätte klass på våren, i ett par avklippta militärbyxor från Överskottsbolaget. Det första jag gjorde när jag kom hem var att säga åt min mamma att jag själv ville åka till ö-b och köpa ett par likadana gröna militärbyxor. Mamma blev nog lite glad för att jag för en gångs skull visade lite gåpå-anda och liksom ville någonting. Väl lite visste hon om mitt liv på den tiden. Lika lite som nu antar jag och det gör ont. Att vara okönd i sin egen familj. Alla vet liksom mitt nästa steg men ingen vet varför, och det är mest jobbigt att inte veta själv. Hur som helst, väl på ö-b mötte jag två andra killar från klassen och nästa dag var vi, jag skojar inte, ELVA stycken med likadana byxor. MANNEN hade klippt av sina till shorts och du kan ju gissa vad vi gjorde när vi kom efter skolan den dagen.

MANNEN skrattade aldrig själv. Han satt mest och ritade gubbar med en annan formidabel enstöring som hette BOPPEN. Det sägs att denne korpulente whitetrash-soon to be kristen kille senare tog livet av sig. Jag vet inte. Jag hade klippt med alla. Men en sak tror jag och det var att MANNEN hade köpt byxorna på ö-b för att dom var billiga medan vi andra gjorde det för att vi ville bli accepterade. Jag har kanske fel men det senaste jag hörde från honom var när han blåste mig på en fika. Inte en stor grej för dig men en stor grej för en stalker som mig. Och sedan hörde jag att han hade slagit sin tjej och hamnat i fängelse för det och där tog charmen slut. Det räcker liksom inte med att vara ball för att cool om man spöar sin tjej men jag tror jag fattar varför alla brudar och deras mostrar är kåta på Mikael Persbrandt. Jag med.

Den tredje saken jag skulle spinna vidare på minns jag inte. Jag är kvar i mellanstadiets drömska värld. Det fanns så mycket tysta drömmar då, så mycket känslor. Jag har kallats lillgammal men då var jag fan minipensionär. Jag har alltid gillat gamla människor och jag har dejtat en äldre tjej och blivit omhändertagen, är det rätt ord, av en äldre kille. Nu vet jag att dom både hade ett stråk av melankoli över sig då dom släppte in mig och sökte forma mig med sina händer och ord och också att dom lyckats en del men det var hemskt att upptäcka att det fanns ett tagande och givande i våra relationer som jag inte var medveten om. Man kan tycka att unga människor, sådana som jag tillhör åldersmässigt, har ett naivt och ofta stereotypt sätt men det är bättre än ett världsvant utnyttjande tycker jag. Nu tycker jag det. Då var jag en läppjande hora som sög på dom spenar som jag tyckte gjorde mig mer speciell. Alla vill vara speciella. Jag vill vara mest speciell. Kunde jag böja speciell i tredje graden skulle jag göra det men jag är ingen svenskalärare ännu men jag kan bli! Oj, det kom en strimma hopp där. Kul. Då tar vi en paus (ta en paus).

Det har nu gått tre dagar sedan jag skrev sist. Det är på kvällen. Jag sitter på ett av mina arbeten och skriver. Jag har haft minst tre jobb sedan alldeles för länge. Jag tänkte skriva om brist på arbetsmoral, eller ilska eller saknad. Jag tar det i den ordningen. Jag kommer inte att återvända till det jag pratade om förut, Josef eller vad det var, förrän jag har läst om texten och hittat en form för det. Det kan dröja. Först måste jag berätta mig fram till idag. Det kommer att ta tid. Jag börjar minnas allt. I dag har jag hört Arnold Schwarsenegger (kolla stavbingen på det innan tryck) säga \"Ilska är en bättre kraft än…\" inte avund, det var kännslan av att inte ha makt, maktlöshet, att ge upp. Det är bättre att vara arg än vara uppgiven. Jag tog dom orden med mig när jag satte mig vid datorn. Jag undrar bara; vari ligger intresset att skriva? Kommer någon att läsa detta? Om någon gör det, kommer dom att tycka något; ja. Vad? Jag undrar vad du tycker. Helst skulle jag skriva något jag inte kan skriva, det är en bok med ett innehåll som förtrollar men som jag har makt över att styra. Jag skulle vilja ha en handling och inte ett mishmash av ord, eller meningar, liksom livsmeningar som byts ut varje sekund varje dag alltid. Jag är less på att stamma i själen och vara rädd för i morgon varje dag. Låt mig trösta mig själv snälla. Låt mig förklara att jag inte kan förklara något och att jag inte har något att säga. Jag har bara uppgivna suckar när jag läser spegeln. Jag har bara uppgivna stön i mitt morgonkaffe. Jag är så less på mig själv. \"If you are bored it\'s \'cause you\'re boring.\" Jag läste det på en vägg i Göteborg. Den bästa graffitin jag har hittat, gatupoesi mammaknullare. Nu bor jag i Stockholm. Det är där historien liksom borde vara, men den är frånvarande. Jag har en rikare historia, ett rikare liv på insidan men jag får inte det ur kroppen. I går sa Erik att jag har ADHD och multidisorder eller något. Alltså, jag har problem med att fokusera, jag kan helt enkelt inte fokusera. Jag klarar inte av att slutföra saker. Har inte gjort det på flera år. Det kanske till och med var lika illa när jag var barn eller gick på gymnasiet men då visste jag inte om det. Det enda jag visste då var att jag var mäkta arg. Och att det enda som fick mig att må bättre var att spela teater och höra publikens gillande. Jag har alltid gillat att höra en publik befria mig med applåder. Det känns som om jag blir förlåten. Som om dom förlåter mig. Jag vet inte var mitt behov efter uppmärksamhet och kramar eller ytlig kärlek – applåder – kommer ifrån men det har alltid funnits där. Som barn trodde jag att det hade att göra med att jag fick ett syskon, en bror, när jag var två år och att den känslan att bli nekad min plats i solen aldrig gick mig förbi. Jag tror att det är en form av hat som dröjde sig kvar, som att jag vägrar bli nedputtad från förstaplatsen och detta är min drivkraft – hämnd. Men jag tror inte det längre. Jag tror inte längre på orsak och verkan. Om det fanns en sådan borde jag kanske vara död nu, eller pappa. Samma sak. Vi, jag, återkommer till det. Jag vill ha barn, jag återkom nu! Jag ville ha ett barn som jag inte fick, sjukt lång historia. Jag tar en paus. Ta en paus. Fem minuter.

Senare.

Ähh vad fan. Jag skiter i det här.