Läser andras texter i sociala medier hela dagarna. Skärmens sken är skönt men falskt.
Historier som skärvor av glas i det undermedvetna, som stör ut all rena tankar – som radiobrus. Radiobrus och aldrig en ren signal ger dubbla tankar samtidigt. Hela tiden. Den egna lilla hjärnan hinner sällan ikapp. Blir som oftast lurad på avvägar.

Är här i en stad i ett land mellan skog och hav. Skulle kunna vara där, som är ganska lika på utsidan men erbjuder även relationer gamla som generationer.

Här erbjuds arbete. Det enda som räknas är detta. Endast då blir tanken fri och ren. När jag arbetar finns ingen tvekan.

Men jag har en egen familj också. Och två små barn och dagar hemma. I en lägenhet som alltid måste städas och där skärmarna alltid står på. Känslan av flykt är närvarande jämt där. Man kan måla om en vägg, slänga en gammal stol och känna sig lite fräscht levande och skön. Eller skita i det. För man är inte så fräsh och skön. Man är ju ledig. Bohem. Pappa. Arbetslös på helgen.

Men det känns ändå som om att man sitter på vakt. Som om det är jakt. Som om hemmajobbet i sin renaste form består av att överleva. Jag tror att det är för att vi bor så långt ifrån våra föräldrar och rötter. Vi lever i stället i ett Disneyland. Ett fantasiland bortkopplat från poesi och verkliga värderingar. Som en semester som aldrig vill ta slut. En semester som är "sådär". Och ur detta - helt oväntat - poesi.