det har slutat
krypa kring inuti
skörblank skogstjärn i vila
paff 
en pust öppnar en
än så länge genomskinlig vinter
lövgulor i allt brunare högar
dåtid dunstar till drömmar
förebådar mitt nu 
ett gubbgrubbel
rågade tystnaden begär
känslors klipphängda närvaro
vidgar min verklighet
lägger framtiden i din handskål
stormsnabbt mitt ja i vindstilla
skapelsen syns mig ändlös