Leo var som vanligt uppslukad av det problem som gäckade så många världen över. Pussel hade teoretiskt visats möjliga att klara men ingen hade till dags datum lyckats lägga ett.

Leo hade känslan av att han hade fastnat i ett tankemönster och förstod att han behövde tänka utanför den traditionella boxen för att någonsin lyckas.
Han tog en titt på sitt armbågsur.
Redan halv lunch!
Han startade dammsugaren för ett sista försök innan den dagliga, obligatoriska, matätartävlingen som idag sponsrades av den nationella fiskbulleindustrin.
Usch, tänkte han. Jag hatar verkligen fiskbullar.
Den tanken kunde, om den yttrades högt, få Leo avrättad på plats.
Det var lag på att ställa upp vid matätartävlingen dagligen och det var förenat med livsfara att prata negativt om fiskindustrin.
Han öppnade dammsugaren och tog ut påsen. Två bitar av femtio hade sammanfogats. Det nationella rekordet var sju.
Den som mot förmodan någon gång lyckades lösa detta femtiobitarspussel garanterades evigt liv och rikedom. Dammsugaren var en uppfinning som endast de lyckligt lottade hade kunnat unna sig under den stora utförsäljningen år 2052 och dammsugning var, enligt alla ledande forskare, den aktivitet som en dag skulle bringa den ultimata lösningen. Det fanns konspirationsteoretiker som hävdade att dammsugaren bara var ett verktyg som industrin använde för att vilseleda och styra folket. Anti-facters. Alla visste att dessa människor var opålitliga och verklighetsfrånvända.

Leo tittade på armbågsuret igen, väl medveten om att för stort fokus på tid alltsomoftast ledde till svår nackspärr, men nu var det bråttom.
Han lade ifrån sig dammsugaren och iklädde sig den uniform som alla invånare tilldelats utav industrin.
Det var en glansig dräkt med paneler, liksom fiskfjäll, som täckte hela dräkten.
Det var lag på att bära denna till matätartävling och dom flesta kände sig tacksamma över att slippa välja kläder.
Men inte Leo.
Om någon frågade sade han som brukligt att han var tacksam gentemot industrin som försåg honom med allt han behövde; mat, kläder och värderingar.
Så länge man anammade industrins värderingar var man garanterad hälsa och trygghet.

Man hade sedan en tid tillbaka lagt ner all sjukvård sedan forskning visat att rätt värderingar garanterar god hälsa. De som insjuknade var därmed dem vars värderingar och åsikter avvek från de riktlinjer som industrin upprättat i samråd med ledande hälsoforskare.
Blev man sjuk så var man en "feltänkare" och förtjänade inte heller någon vård.
Leo hade, precis som alla andra, hört om en tid då sjukvård till alla, yttrandefrihet och andra rättigheter var rådande ideal.
"Felsamhälle" som alltid lett till anarki och död enligt industrin.

Men Leo hade en känsla som han inte kunde släppa. Ett sådant samhälle kanske inte var så tokigt. Han kände en kraftig attraktion till tanken.
Detta var såklart ingenting han någonsin hade yttrat ens inför sig själv eftersom "feltänk" var straffbart med döden.

"Industrin är en barmhärtig beskyddare som skonar dig från fel tankar och val. Du får allt du kan tänkas behöva i utbyte mot att du är lojal mot industrin. Avvikande beteende tolereras ej och kommer bestraffas enligt Boken. "Glöm aldrig bort din ofullkomliga natur."

Leo fick kalla kårar när han läste medborgarmanifestet.
Snart skulle hans våghalsiga planer skrida till verket...