i början är andningen kontrollerad
han åser återhållet vindens framfart
blåstens bänd och slit i björk och busk
ovädret går mot extas han blundar
i ett nu sväljer han lufthavets kaos
fylls till sinnenas bristningsgräns
med osynligt oväsen
inte ens hans ångestlåsta skrin
står emot
gångjärnen bågnar
sigillet splittras
hans komprimerade kalabalik
kreverar i ett domedagsvrål
rakt in i svalget på dagen
skapar kratrar av tystnad