cirruskrokar kallligraferar skyn
i ett svårtolkat sirligt mönster

jag vill inte alls vara vilse
fast jag lever min villervalla
otåligt kastar jag mej hit och dit
nu har öppenheten häromkring
vuxit klart
nuet tar mark på landningsbanan
till förändrad verklighet
frostens nya styva ängsstrån
spröda klär de förvandlade vyer
den fuktigt nysådda åkern
stelnad i tjäle drar vittäcket över sig livkornen dör där väntar att uppstå
jag vistas i gömsle här
med min inre eremit
sida vid sida i karantän
min egen upplevelse
inte ensamheten alls i sig själv
ett tonlöst samtal trevar sin början
pågår så småningom som andning
mitt tilltal är Du
till skaparen alltid större
alltid närvaro obegriplig och trygg
på samtalsavstånd ini mig
moltyst utanför
på andra sidan oron
anar jag förtröstan
kommer mej ikapp
med ljuset i sin hand