Efter en plågsam natt i sjukdomens tecken
sitter jag nu i köket och dricker mitt kära kaffe.
Läkaren sa en gång vid ett av mina otaliga
sjukbesök, "du dör inte av den men det gör j....igt ont"
tja det kan jag verkligen skriva under på...
Även om jag gråtit floder av tårar, förbannat livet
mellan varven, så vägrar jag att ge upp!

Mellan sjukdomsskoven så ser jag så mycket vackert,
träffar på många fina uppmuntrande människor,
och framförallt så får jag umgås med mina barn och
barnbarn när jag orkar. Men de sista månaderna
har en oro börjat spira i mitt sinne, inte för min egen del,
utan för just mina barn och barnbarn.
Ska de få uppleva livets alla skeden, olyckor och lycka?

Situationen i världen är olycksbådande, det går inte att
sticka under stol med, jag är absolut ingen olyckskorp,
men det händer alldeles för mycket globalt,
som påverkar oss negativt, både känslomässigt och ekonomiskt.
Dessutom så har närmiljön runt omkring oss blivit
osäker och faktiskt farlig att leva i, med alla våldsbrott
som begås dagligen, mestadels av unga människor.

Jag har sett bombsprängningar från min balkong,
hört skjutvapen avlossas nere i centrum,
hört polissirenerna och polishelikoptern nästan varje dag,
läst i förortstidningen om pensionärer som rånats
på sina pensionspengar, när de tar ut dem ur bankomaten,
kvinnor som blivit förföljda på väg hem från bussen
flera både unga och äldre har våldtagits och misshandlats.

Nu tycker ni säkert att jag negativiserar och överdriver,
men ack om så vore, ingen skulle vara gladare än jag.
Men det sista som överger människan är hoppet,
och hoppet tillåter jag leva i mitt bröst och hjärta.
Jag älskar trots allt livet och tänker göra som gräshoppan,
"leva på hoppet" för så länge det finns liv så finns det hopp.
Den plågsamma natten är nu ett minne blott, må dagen begynna.