Som nyförälskade tonåringar i våra ärrade kroppar dansade vi.
Solen stod i zenit och för en stund lyckades vi förtränga våra långa skuggor.
Våra sinnen smektes av ljumma sommarvindar och i vår trasighet förenades vi under Perseidernas natthimmel. 
Vi pratade om månen och dess inverkan på allt som består av vatten.
Människor. Varulvar. Gurkor.
På rygg i sanddynerna blickade vi upp i det oändliga.
För varje stjärnfall och varje mening vittrade våra omsorgsfullt byggda skyddsbarriärer sönder mer och mer.

Det var Vi.
Vi brann under solen.
Vi dansade. Med ben som knappt bar oss.

Skuggorna återvände när höstsolens strålar slutade värma.
Det som varit Vi vissnade i symbios med naturen och när de sista höstlöven föll till marken så föll även vi.
Och där ligger vi än.
Som en blek påminnelse om det som var i somras.
För varje vindkast virvlar vi längre och längre bort från varandra.
Utlämnade till andra krafter än våra egna.
Apatiskt och utom kontroll.

Ingen sol kastar skuggor nu i allt det grå.
Eller är allt en enda skugga?