som liten levde jag i

en värld av sekunder,

på sin höjd någon trekvart i taget

- ett motstridigt underverk

mellan skolgång och fritid,

familj eller kompisar -

kunde spara på choklad men

slukade skivalbum om igen,

allmänt tryggt inbäddad

i rutinernas cirkel

som ungdom upptäckte jag

hela dagar och nätter,

personligt ständigt undflyende

i chockens totala närvaro -

på vandring längs stadens utkanter

började jag snabbt förstå

månadernas eviga relation

av psykologiska kontraster

- skulle konstnären spränga skiten

eller stiligt pussla ihop universum?

som medelålders flyter år på år på år på år

samman med veckornas brevskörd

i mina topplistor över minnesvärda moment

- nu ligger säsongernas gång

tätt samlade i kropp och skalle

likt sol i hundra tunnlars ändar -

cyklar mycket tyngre, längre arbetsrundor

fast tycker det dröjer allt kortare

till alla dessa sköna hemkomster

mitt i plikten att söka sig ut på nytt