Jag sitter i en fredsförhandling med mig själv
Med min egen kropp och själ

Det tycktes alltid svårt
Att bara acceptera dem
De båda ville flyta ut för mycket
För att passa med hur världen tyckte jag skulle va
Och däri uppstod en konflikt
Mellan att vara
Tillfreds eller till lags

Till sist var jag så ärrad av den konflikten
Att jag liksom tappade mig själv

Jag är så trött på att pressa mig själv
Men också på att stå upp för mig själv
Jag önskar att jag kunde få vila
Utan att bli dömd

Det är så många som säger åt mig att ta hand om mig själv
Och jag antar att de menar väl
Men orden bara stressar mig
De ska veta att jag försöker allt jag kan
De mörka ringarna under mina ögon
Och ångesten
Är paradoxalt nog
Självaste bevisen

Det saknas någon form av bekräftelse
Från mig själv eller från andra?
Det vet jag inte ens

Jag har försökt att sitta med mig själv i tystnaden
Och acceptera det som värker
Jag märker att det funkar
Även fast det inte
Slutar göra ont

Frågan på mina läppar är då
Vad skillnaden är
Mellan acceptans och kapitulation

Jag har varit i detta kriget så länge
Jag har slagit mig så blodig
Jag har sårat så många
Och allra mest mig själv

När jag plötsligt ser till vägen ut
Är det stoltheten som får mig att tveka
För plötsligt blir det uppenbart
Att det inte går att vinna
Det där kriget
I alla fall inte
Om man har en ambition
Att någon gång bli stark

Det som saknades
Var aldrig nån briljant idé
Inte nån förklaring att bespara mig

Det var alltid bara acceptans:



Att acceptera
att man förlorade