alltid ensamma
allena steg ljuder allt närmre
snöstig krymper distansen
i nakna trädens tid möts vi
längtan efter uns av tjälat liv
mina naglar klår huden
märkt ömmande ödmjukhet
efter ömsesidig följeslagare
vi vistas i mellanrum med
överskuggande villervalla
rivna av tillvarons törnetagg
lämnar vi ut revorna
lånar vi varandra
duets välsignelse