Klippor

Efter en stunds betraktelse av stenen
synes graniten lysa grått och brunt med ljusa punkter i bjällerklanger, och ögonen i mitten tittar tillbaka med ton mitt i blickpunkten.

Ett stenansikte tycks inte kunna säga mer än, att det har stått där nära sjöstrandkusten i tusentals år för att stanna kvar som en souvenir.

Om det hade kunnat tala hade det säkert sagt något ur stenmunnen, som att stenen följer människorna, som går förbi, och så filosoferar det över vem de andra skulle kunna vara, som synes röra sig intill eller efter varandra, och vart de är på väg.

Ensamhet förstår stenen sig på lika bra som poeter med ett kallelsemotiv, som i sig är ett bland många motiv, och som egentligen är lätt, att få inspiration till här under alla inspirerande ensamma stunder.

En stenbumling intill en sjöstrand

Och stenen är en auratisk sten unik i sitt slag, där den står uppkastad på land mellan skogsstigen, björken och sjöstranden med en bänk för kontemplation. Bumlingen skiljer sig åt från andra stenar till form, kontur och storlek. Ljuset besvärjer talet, och sägnen stiger fram ur den eruptiva stenens sida.

Om man verkligen kan ta det där paret på allvar, med tanke på hur de på tu man hand beter sig och slänger saker omkring sig. Papper från kexchoklad vid vattenbrynet, målarfärgburkar med färgrester, en äldre variant av en MP3-spelare och brodern Magnus svarta tröja.

Björken, bumlingen och skogsugglan är vittnen till ouppklarade händelser i våra skogar.