Sv
I Thomasevangeliet står något underfundigt: "Bli till genom att gå förbi."

Gå förbi obemärkt för att inse något om ett blom som man skådat så många gånger förut.
Upprepning med variation, om man får tro på Herakleitos filosofi, att man inte kan uppleva
samma saker på exakt samma sätt. Därför kan man uppleva naturen igen på ett nytt sätt.

Ja, det ska jag göra, gå förbi och fotografera en treklöver och fyrklöver. En remniscens som blomstrar om våren vid kalkstenslippan i vår fysikaliska omgivning. Om jag är en kroppens poet då? Nej, jag skulle nog påstå att jag är språkpoet.

En sådan omedelbart mjuk och varm rosa färg synes vila i eftermiddagsljuset.

Idag skimrar den, men imorgon kan den överglänsas av grannblomman. Från den bärande gröna stjälken av kronan.

Begynnelser måste skrämma, eftersom man inte kan beveka gudarnas ljus på nattens slagsida.
Men jag tror inte på några gudar, och därför är jag inte heller gudarnas poet.

Jag är dagsljuspoet och skymningspoet, men i gryningen sover jag.

Gå förbi något så enkelt och litet som en blomma kräver varsamhet, tänker jag.
"Men där fara finns, växer /Även det räddande", diktar Hölderlin.

Vad skulle kunna rädda klövern från storm och att förlisa som ett skepp.

Ett andetag som en mild och mjuk pneuma, som får allt att resa sig av stolt börd.


Klövern, som jag skådar med Apollons blick för instrumentell stillhet, kan föra tur med sig. Den vilar något ansträngt på något, en täppa i ljusa maj, bejakar sinom tid en linje längs med horisonten som fristen och oändligheten.

Fyrklövern är ett fenomen som kallas skönhet. Fenomenet är evigt, men det är inte det sköna slokörat. I alla tider lutar man örat till för tonens framropade klang, den avvunna.

Från platsen smides den fenomenella klippväxten av det som bär upp särtecken - de spunna trådarna som går genom skiss till hur den tecknas mot den vita skimrande kalkstenen invid strandvikens blå, som buktar inåt från ett stort öppet hav.

Klövern når utöver i allehanda kurvor runt hörnet eller sträcks åt alla väderstreck som en skrynklad rosa skjorta av pöbelns och saga.

Speglingar kan vara hur naturliga som helst idag och skiljer sig inte nämvärt från igår. Glänsande bumlingarnas kast av mystiska skuggbilder av sin egen skepnad runt omkring rår.

"Dundra", sa flundran, och jag ville gå tyst av fruktan inför väldet. Dunderklumpen går genom en luftring och sten rullar uppför och nerför, över hans tår - rullar den åt sidan längs med hällen bort till picknicken på grästäppan och hamnar vid våra fötter, varunder det viner sans les pieds toi tu.

Ja, vi har fötter, våra vänner, gud så banalt och komplext, att vi vet det och att vi kan gå uppför branten bara framåt och bakåt, men då får jag ont i nacken av att titta upp på panoramats historiska spegling. Ett litet dis över gryningen, då man tänker på att sova och du tänker på att lägga dig.

Fötter i exil som trastens stigande upp till slänten. Taltrasten, varom den talar flyger vart den vill och talar var den vill. Vingarna har en större motorisk kropp för att ett bi surrar som världen kan göra och du spelar med dagarna i ända som går förbi.

Tro inte på något annat än att det är min tur - sin tur och hennes roll klöverns.

Rosa blom står slokörat på lut i brisen om flickan i sagan hette Märta. Det sägs om henne att det fanns krut i hennes intellekt och rosa hjärta eller var det läkerol mot halssmärta.

En taltratt som att hatten har tre kanteroch huset två hörn, men här kanske tre tegelhörn. Klö kli och klövar som hjorten eller rået på språng kliver skyggt in i snåren.

I trähus och betonghus bor människorna antingen i familjehus eller staplade på varandra. Det är så Märta och alla andra bor.