Det tjänar alltid lyrikens bästa ändamål, att läsa mycket. Om man diktar, lär man sig av andra diktares verk och litteraturhistorikers studier i dessa. Från ett metaspråk lär man sig inte bara hur man bör dikta, utan även att realisera tema och motiv, som berör föreställningar om vad dikt är och hur den bör utformas. Datorer eller AI kan bara dikta själlösa programdikter utan någon natursjäl bakom.

Friedrich Schiller diktade i Die Götter Griechenlands, att en livlig själ behöver nå fram till ett själfullt språk. Förlusten av gud och av rollen som en rituell alter Deus har lett till, att diktaren måste återfinna det sköna och höga, och försvinner därför, liksom gudarna, till en annan onåbar värld till sfärernas harmoni.

Besvärjelsen i apostroferingen "O" avser, att frammana talakter bortom ord i direkta bilder, det rena språket, som avbildar det gudomliga språket eller naturens skrift med en natur, som talar till dig, och därför kan ge färg åt din dikt, om du lyssnar på naturens orkestrering. Orfeus får naturen att lyda, men det är diktaren, som har gehöret och lydnadskraven på sig, när naturen ska lyda och frambesvärja dikten.

För tyska romantiker är kärlek en förbindande känsla inte bara mellan människor, utan även mellan motsatser som ord och ting, själ och tal o s v.