Erwlings monolog
Min sköna du är en röd ros - du är min gryning, du är min skymning, när får jag träffa dig igen? Jag, en trollslända Erwling. Ariadnes tråd skulle då kunna spinna min ödesväv innan allt gått stick i stäv.

Nej, han vill inte tänka på det...En pistol, en riktig pistol?! Inget sorgligt slut nu - vännerna skulle känna sig helt förkrossade, precis som vid fjolårets hot.

(Han tar sig för bröstet. Känner han något?)
"Älskade?!" vill han avslöja från sin halvöppna mun.
"Nej, inget sentimentalt tjafs nu. Jag är inte så blödig av mig, vet du. Undviker av samma anledning Demiurgens primitiva fasoner på skatnivå", svarar normbrytar-Ruth.

Erwling är lite drömsk, sentimental och lustig, vilket Ruth inte kan låta bli att tycka om.

Erwling misströstar med kärleken på annat håll och säger något överslätande därom, säkert med en hjältemodig avsikt bara för att normbrytar-Ruth inte ska bli alltför vemodig. Men det blir hon - troligtvis som i skaldens visor.

"Arken var inte för mig, min sjöstjärna! Du är en kylig snöflinga vilande som en orm i kontemplation,
där på den frysande näckrosens blad som en kall hand. Ingen kärleksört hjälper mig härifrån, och knappast några ideal.

Pyttsan - och du, Ruth, du vänliga, brukar vilja vara ifred för att få tid till att filosofera som själve Platon, att litteratur och poesi bedrar sinnena, som nästan tror på't, att intrycken skulle vara verkliga."

"Äh, slappna av, du med din järnvilja, att vilja vara något. Förresten bli gärna något med hjälp av alla dina don", tycker hon själv om Erwling.

(Hon tittar en stund ner i marken)
"I den här världen händer det alltid något i smått och stort. Alltid ska det hända något", utbrister han (och drar sin hand över håret).

"Aj!" Utan att man kan ana det i förväg.
I fingertoppen sitter en tagg från rosen, som han skulle plocka, men stack sig på för att sedan hoppa över stock och sten, skrika och se månskäran.
Efter dvalan och plåstret hade rosen fått sig ett familjenamn Rosaceae, som ursprungligen hör till den stora stilen, men nu?!

Två fotografer går förbi den osedda händelsen vid näckrosdammen. De fotograferar rosen med artnamnet Hartsros Rosa mollis, som växer intill en grå husfasad med polerade skåror som Berlinmuren.
"Ska vi fotografera lite blomsterhistoria?", frågar Thomas retoriskt.
"Ja, varför inte den mörkröda rosenbusken?" svarar Jii.

Den mörkröda färgen symboliserar saknad för mig. "Vad betyder saknad för dig?" frågar Erwing nyfiket.
" Man får leva med saknad som med en dröm eller ett ärr. Ungefär som Odysseus ärr, som amman identifierar", konstaterar normbrytar-Ruth.