... att den du är
är någon jag ej kan ändra på ...

Och eftersom
jag ej kan förändra dig
så borde jag sluta
med att fortsätta
med det där jag gör
när jag beklagar mig
över vad du mot mig
ständigt fortsätter att göra ...

... för att mina livsförutsättningar
på alla tänkbara
och
otänkbara
sätt och vis förstöra ...

... i din mision
att min existens förgöra ...

Den enda jag kan förändra
är ju mig själv
och ingen annan än mig ...

... så därför får jag
helt enkelt ta och vänja mig ...

... och sluta beklaga mig
över dig
och det jag påstår
att du gör mot mig ...

Den enda som 
får pluspoäng
är ju du
så som jag håller på
när jag gör så här
då som nu ...

Och dessutom
är det ju faktiskt som så
att det var jag 
som valde in dig i mitt liv
så som jag gjorde då ...

Varför måste jag då
fortsätta att ständigt
hamna i känslomässig panik
i tid och otid?

Det sprider ju bara dålig stämning
och stör alla närvarandes sinnesfrid ...

Teori och praktik
borde väl utifrån 
all den erfarenhet 
jag säger mig ha
utifrån denna min verklighet ...

... låta mig förstå
att jag måste släppa taget om dig
och inse att det är en dålig taktik
att fortsätta beklaga mig
över det du mot mig gör ...

Ty om jag inte förändrar 
mitt förhållningssätt mot dig
lär det leda till konsekvenser
vilka om inte annat
kommer att få mig 
att till slut beivra mig ...

- Men hur menar ni då?

- Hon ger sig ju inte
och kommer inte sluta
med det hon gör mot mig
förrän hon uppnått 
det hon redan från början
utlovat att göra 
eftersom det var och är
vad hon föresatt sig ...

- Att jag allra helst 
bara ska sluta andas
och i andra hand
möjligen ta livet av mig ...