Lever vi i samma båt, utspridda bland länder
Skapar rikedomar som samtidigt förbränner
en paradox som föröder, konkurrensen
krigshärdar tänder
kallar vi det stulna vårt med öppna händer
och sopar rent framför var visthusdörr,
för att freda samveten
för att släppa fram ljuset i våra anleten,
skapar vi en ism, en humanism, en
vedertagen norm från vänster till höger
som om en evolution någonsin fört oss till
en högre nivå än förr, här där flertalet blöder

Så ofreden dröjer kvar och kommer  så förbli
förändringens vindar mer storm än stilla brus
Vem tror på en övergående fas?
Det skymmer för våra ögons ljus
och dårskapens milis marscherar förbi,
skanderande nödvändighetens dödsdomar
Det kostar vårt kalas

Tröttsamt upprepande 
att varje lågkonjunktur ökar viljan att sluta leden
om en diffus etnicitet, likt människan flyktig som
morgondis, men kvardröjande är alla fördomar

att vi vet vad vi har, men inte hur det kommer bli,
viktigare då se om våra hus på alla vis
och vårda dem som helgedomar

att det cementeras myter om ras
och den om mödomshinna,
som försvårar en möjlig jämlikhet
och den mellan man och kvinna
Betalar vi ett fruktansvärt pris
Här finns bara nuet att vinna

Där mångfalden ses som ett hot
växer enfalden stort och gör
individen till idiot i gruppens
skygglappssolidaritet, en gemenskap
som flockdjur i en gyllene bur där
horisonten är en vingklippt möjlighet


Samhällets komplicerade form ger ett ansikte
åt stupiditeten vars ambassadör öppnat
Pandoras ask och stängt Sesams dörr
för den behövande mänskligheten

Moralen göms i ekonomiska avtal hos ljusskygga vänner,
där ändamålen helgar medlen i denna bästa av världar vision
där den ekonomiska makten ligger bortom demokratiska val
och drömmen om frihet är just illusion