Mina unga år har jag förbrukat
sträcker mig efter de jag har kvar
Fyller lungor med luften andra brukat
Springer gatlopp i en tid som mig tar

med den eviga frågan i en ändlig kropp
vill jag leva i en låga av kärlek och hopp

Jag ser leendet i ditt ansikte min vän
fastän ditt bröst rymmer sorg, vi plockar
den sena sommaren, vackra och skämda
frukter i en korg där tiden fryser
tingen till stilleben

där de särpräglade liven tar de utmätta kliven
över scenen med en klocka på handleden
och lever som om vi skulle bestå

Marionettlikt sprattlande med benen
över avgrunden där en evighet är given när vi slutat gå
och medveten om de många milen genom kulisser av verklighet
att hålla samman att hålla stilen är det bara ett jag vet:
utan tro, bara intighet, namnlöshet i svala lundar
där känslan tonar blå

och vissheten grumlar glädjen som aldrig blir hel
Allting i mig längtar fast någonting är fel
och hur jag än räknar blir dagarna för få

Där brusar livsessenser som injektioner ur en depå,
ger sinnebilder och projektioner av det bjärta livet
där stanken av död målar regnbågen grå

Konstrasternas riken är vår arvedel
med rusande glädje, med lek och glöd
Genom illusionens filter stiger dimhöljt
älvalika syskon i en virvlande dans
med skönheten som mål

utan slöjor bara tingeltangel  benrangel
vacklande utan egentlig chans,
skådande sin egens fasans gestalter

stapplande mot sin oundvikliga död - egot alstrar
överhet och excellenser
mörka krafter gräver svarta hål
åt dvärgar och giganter

En påse blandat med mycket smärta
åt existensen är givet

Men så skön ändå är världen
som rusar mitt hjärta, ger den ett hopp
fött ur tvivlet, är den bara yta, om än
himmelsblå, med händer som smeker
för att sedan slå

Jag vill söka roten, en artär
vill växa vid din sida vid
dig jag har kär, vill vistas i skogar
och tränga genom snår eller bara
vandra i en skimrande sal och finnas
bland det som ännu lever här

Jag vill veta att något spelar roll,
oavsett hur vi mår, att evigheten
är förunnat ett anlete
medan vi gör våra val

Livet pulserar i varje sfär
Himmel eller helvete,
livet finns där
Lyckan är paradoxal
liksom graden av samvete
Därför sjunger mitt hjärta i moll
så länge det får 

med den eviga frågan
i en ändlig kropp
vill jag leva i lågan
av kärlek och hopp