Kina-Lyckans värme.

Inredningen är i rött och svart. Alla lamporna i taket i papper med tofsar och guldtecken. Dom högglansiga mahogny- borden.
Lukten av friterat, sött och mustigt , sorlet från människorna.
Det är en ensamhet i lokalen, så många som seglar,ensamt med sej själva.
Mina små plasthästar är uppställda på bordet, dom ska få äta av det klibbiga riset.
Servitrisen kommer på snabba fötter, ansiktet är glasartat mjukt och ser barnsligt ut i sin rundhet.
”1 stor karaff vitt, 4 små rätter, och en friterad banan med glass."

"kan vi få extra många parasoller också" servitrisen bugar leende, ett snabbt leende som besvaras med ett fördröjt tillbaka. Vi sitter mittemot varandra, sofforna är knarriga och glatta, utanför är världen mörkt metalliskt blå. På Himlen lyser vintergatan. En prick-till-prick bild av stesolid. Och stjärnorna faller i pölarna på den blankblöta asfaltsvägen.

Hon är nätt, liten.  korpsvart hår, med en liten pinne fästad som prydnad i knuten. Den liknar lyktornas tofsar och svajar.

Hyn är vaxvit och glansig som späck, ögonen är springor utan ögonlock, porslinsliknande i ansiktets fasta utstramade hud. mammas ögon är fortfarande halvslutna. Dom ger ett sömnigt intryck. Det dämpade varma ljuset skänker mjukhet och stillsamhet. En öppen famn. Det finns köttätande blommor,dom har stora öppna gap, hoppas på att fånga flugor. Om man sticker in sin penna stänger den munnen. Lurad!

Lycka är ett lur.

Vinet kommer först, tillsammans med colan som har sugrör drinkpinne och ett guldfärgat litet  parasoll.
”Mamma titta! Titta vad Appel kan"

Den lilla plasthästen balanserar parasollet stående på bakbenen,

och galoppar sedan en liten bana över askkopp, mjukpack röda prince och sist ett finalhopp över colaglaset.
” så fint....

.... lilla stjärna"

svaret är  utdraget, segt som navelsträngar och rädslor vi spar.
Ögonen ser inte vad munnen svarar. Hon häller upp vinet. Första klunken är försiktig, med förbehåll. cigaretten är fimpad men glöder fortfarande i askkoppen. Hon tänder en ny. Sjunker ner, tar en klunk till, rörigare, rundare, mer frånvarande, kanske lyckligare?

Tar en klunk.

Tar ett återfall.

På bordet står resterna av dom 4 små rätterna, sötsyrliga doft blandas med frityrens dofthinna i fett. Mamma häller upp det sista ur karaffen, rörelserna är gungiga och rösten har en annan melodi, en lp på fel hastighet,
Omgivningen är bomull och avlägsna ljud, nattflyn mot ljus och osedda fönster.

Ilar av ensamma ljus från bilarnas lyktor. Allt som färdas i nätterna. Cigarettröken som det vi lämnade kvar.

Appel ligger stilla på bordet, en bit banan framför den stela hästkroppen med böjda galopp-ben

Minnena är som någon sött,

Något sött som man snart får en kväljmig känsla utav. Som växer, tar plats, och känns…
.. Som något man vill bort ifrån..
Allting är flamberat. Inflammerat….
Allt är så rött, och skinnsoffan låter inte huden andas, utan svampar sej fast sugproppigt och svettigt, lämnar huden i ett annat skick, blöt-mosig medans soffan själv är lika själlös och glatt avtorkbar.
Rösterna är ett sorel i olika hastigheter och frekvenser. En kakafoni av monologer, som dom där duggregnet man knappt känner men blir så blöt av. Allt är så rött, utom det svarta.

Hennes röst är som pappersvalor, den är varken lätt eller tung, den är bara papper som fladdrar, och hon kan inte kisa, kan inte knipa, men hennes ögon gör det ändå. Dom smala svarta springorna som skurna revor i stearin-huden, hennes mun rör sej snabbt, hon är dock-liten, jag vill sätta henne bredvid dom andra, dom stora blunddockorna, låta henne sitta där med sina springor till ögon, utan ögonlock. Du ska alltid vara vaken, du kan inte blunda som oss.

Och jag ska kamma ditt nattsvarta-hår, och alltid tycka lite synd om dej.

Hon vill att vi ska gå hem. Säger att vi ska gå hem nu. Hon känns inte glad på oss. Inte glad på mamma.

Soffan klibbar mej kvar.
Ormen i magen, närd av den flamberade bananens söt-feta. Och mamma som jag behöver tas hand om.
Kom lilla mamma, nu ska vi gå hem.
Appel och alla parasoller, och en hand i mammas så hon inte vilsnar bort.
Taxins sövande vaggande rytm, gatlyktorna som revar mörkret gång efter annan, en ny soffa som klibbar sej fast. Svävet, på väg. Han pratar med henne om pengar, hon svarar inte.
Appel, vi seglar.
genom tiden, drömlöst med svävande hovhår
Det luktar surt.

Hon luktar surt.

Han hjälper henne ut.

Hon blev så svår att väcka, rörelserna saktade ner, stannade, blev tyngder. Han bär henne, jag håller hennes hand, hennes hängande hand. Så att hon inte vilsnar bort. Kanske är hon redan vilse.
Ormen rör sej, snärtar med sin svans. Han är som sofforna, klibbar henne, galon-kroppens gnissel, en själlös yta. Jag vet att hon har vilsnat bort nu. Jag vill att hon har det. Han är stor över henne, en omusikalisk rytm, och blåbyxorna har han tappat ner vid dom stora klumpiga fötterna. hon skulle aldrig tyckt om honom, i honom ryms ingen lycka, han kommer aldrig flyga.
’Flyg mamma!’ du kan flyga bort i från honom! Bli vilsen ibland stjärnorna, Jag ska hitta dej imorgon… Jag ska hitta dej imorgon lilla mamma…. tänker jag och kryper in under bordet och somnar,

Drömlöst i min koja