Om varningen om att ej förbigå udden mot havet, ty en Dåre besökte den.

Finns det en ensam stackare som går
snabbt till klippan med nästan långsam fart
och, mätande där med vild, tom blick, ser då
dess avstånd från det hav som bannat har;

Som, närhelst havets storm med vanlig pust
kylar kylbädden uppå bergets jord,
med klagan, halvt uttalad, hes, i brus,
viskar svar till vågen den som rullar fort?

I dystert vemod, på en snurrig brant,
jag honom ser, orädd, med jalusi;
Ty han har ingen glädje som försvann
ur stora fasor; vandrande vilt hit.

Han (ej fördömd med rätta) vet visst ej
hur länge sorgens djup befinner sig.


On being cautioned against walking over a headland overlooking the sea, because it was frequented by a Lunatic.

Is there a solitary wretch who hies
To the tall cliff, with starting pace or slow,
And, measuring, views with wild and hollow eyes
Its distance from the waves that chide below;

Who, as the sea-born gale with frequent sighs
Chills his cold bed upon the mountain turf,
With hoarse, half utter'd lamentation, lies
Murmuring responses to the dashing surf?

In moody sadness, on the giddy brink,
I see him more with envy than with fear;
He has no nice felicities that shrink
From giant horrors; wildly wandering here,

He seems (uncursed with reason) not to know
The depth or the duration of his woe. 








Du mörk och dold är, mjuka Kvällens dam
och Kvalets vänner som med glädje få syn
på din färd genom himmelens blå rand
förgäves söka dig vid nattens bryn.

Och Sorgen, mild, likt hoppet ej bortvänt,
må gärna grubbla vid ditt stilla land;
Dock skådar jag helst från en stor, brant sten
den skuggiga och omväxlande strand.

Och vilken tid krigsstjärnan med sin glans,
så grym, den skymtar på sitt svåra djup
och kometen sig skakar, röd som brand,
på havets flammor blixten tar sig upp.

Närhelst du ger en himmel ljus i dag
och lyser upp den som ej döms som jag.


Dark and conceal'd art thou, soft Evening's queen,
And Melancholy's votaries that delight
To watch thee, gliding through the blue serene,
Now vainly seek thee on the brow of night

Mild Sorrow, such as hope has not forsook,
May love to muse beneath thy silent reign;
But I prefer from some steep rock to look
On the obscure and fluctuating main,

What time the martial star with lurid glare,
Portentous, gleams above the troubled deep;
Or the red comet shakes his blazing hair;
Or on the fire-ting'd waves the lightnings leap;

While thy fair beams illume another sky,
And shine for beings less accursed than I.










SKRIVEN I BIGNOR PARK I SUSSEX, I AUGUSTI 1799

Ett dämpat brus rör sig bland skogarna
och Asparna skälva nu för vindens bredd.
Tyst fara ångorna längs dalarna
då jag, vid gamla faderliga träd,

Markerar skuggorna av stormen stark
då molnen som samlas täcka solen om
morrn, far de….! Men! Din syn är ljus och varm
med vilket begynt min modiga ungdom.

Du är fördold för evigt! Och för sent
så skakar Trälen bort de ovärda band
som krossat henne! Skåda! Dagens hand
belyser åter denna ljuva scen.

Min lott ger varken hopp eller fröjd där,
den ger mig ej den blomning jag en gång sett här!


WRITTEN AT BIGNOR PARK IN SUSSEX, IN AUGUST, 1799.

Low murmurs creep along the woody vale,
The tremulous Aspens shudder in the breeze,
Slow o'er the downs the leaden vapours sail,
While I, beneath these old paternal trees,

Mark the dark shadows of the threaten'd storm,
As gathering clouds o'erveil the morning sun;
They pass!—But oh! ye visions bright and warm
With which even here my sanguine youth begun,

Ye are obscured for ever!—And too late
The poor Slave shakes the unworthy bonds away
Which crush'd her!—Lo! the radiant star of day
Lights up this lovely scene anew—My fate
 
Nor hope nor joy illumines—Nor for me
Return those rosy hours which here I used to see!


(Vänligen använd ej dessa översättningar utan tillstånd.)