Naturens första grönska skall gyllene vara,
Hennes svåraste nyans att bevara.
Hennes tidiga löv är en blomma;
Men bara så en timma.
Sedan sker ett lövfall
Så föll Eden av sorg och kval,
Så skall dagen gry.
Inget gyllene får kvar bli.

Nature’s first green is gold,
Her hardest hue to hold.
Her early leaf’s a flower;
But only so an hour.
Then leaf subsides to leaf.
So Eden sank to grief,
So dawn goes down to day.
Nothing gold can stay.








På dig jag tänker, tanken snor sig runt
dig som klätterväxter just runt ett träd
med stora löv och intet syns bortsett
från skogens grova blad i denna stund.
Men, o mitt palmträd, du, förstå och hör,
jag tänker ej på något mer än dig
som är kärare och bättre! Hellre, hej,
nu infinna dig som ett starkt träd bör.
Skaka på grenarna, bliv bart och kalt
och må de gröna band som dig omge störta
tungt och bestämt ner, gå sönder, överallt!
Ity i fröjden att dig se och höra
och andas åter inför dig, jag skall
på dig ej tänka - jag är dig för nära.

I think of thee!—my thoughts do twine and bud
About thee, as wild vines, about a tree,
Put out broad leaves, and soon there 's nought to see
Except the straggling green which hides the wood.
Yet, O my palm-tree, be it understood
I will not have my thoughts instead of thee
Who art dearer, better! Rather, instantly
Renew thy presence; as a strong tree should,
Rustle thy boughs and set thy trunk all bare,
And let these bands of greenery which insphere thee
Drop heavily down,—burst, shattered, everywhere!
Because, in this deep joy to see and hear thee
And breathe within thy shadow a new air,
I do not think of thee—I am too near thee.


(Vänligen använd ej dessa översättningar utan tillstånd.)