Mig tycks jag ser en tanklös härmare reta
upp sig, min fru, utsätt för denna charm,
hon vänder blad och frågar "Ack, vad är detta?"
då med en blick så ilsken och med harm.

Jag fruktar din kritik ej eller din tadel,
min själ skall ej berövas nu sin kraft;
Så tycker du jag bör ha samma tank' jämväl
som alla dåraktiga narrar haft?

Ty sonetter så publiceras i grupper
och alla trälar såra vårat öra,
så tycker du min kärlek bör kläs i lumpor
som alla malätna och skökor nu bära?

Mig faller ingenting gemensamt in
och skarabéer väcka mitt ursinn'.


Methinks I see some crooked mimic jeer,
And tax my Muse with this fantastic grace,
Turning my papers asks, What have we here?
Making withal some filthy antic face.

I fear no censure, nor what thou canst say,
Nor shall my spirit one jot of vigour lose;
Think’st thou my wit shall keep the pack-horse way
That every dudgen low invention goes?

Since sonnets thus in bundles are imprest
And every drudge doth dull our satiate ear,
Think’st thou my love shall in those rags be drest,
That every dowdy, every trull, doth wear?

Up to my pitch no common judgement flies;
I scorn all earthly dung-bred scarabies.










Det hjälper ej, nu kyssas vi farväl.
Nej, det är slut, ej längre har du mig;
och jag är glad, ja, glad av all min själ
att jag från dig nu kan frigöra mig.

Vi avsked taga, löften glömma bort
och då vi återträffas när som helst,
må det av blickarna ej märkas fort
att ännu pyr vår gamla kärleks eld.

Då Kärleken drar en till andedräkt,
då, medelst svag puls, Åtrån ligger tyst,
då Tron den invid dödens säng dväljs tätt
och Oskulden hans ögon slutar nyss.

Nu, om till dig skull' kärleken överräckas,
du kunde utur döden den till liv väcka!


Since there’s no help, come let us kiss and part.
Nay, I have done, you get no more of me;
And I am glad, yea glad with all my heart,
That thus so cleanly I myself can free.

Shake hands for ever, cancel all our vows,
And when we meet at any time again,
Be it not seen in either of our brows
That we one jot of former love retain.

Now at the last gasp of Love’s latest breath,
When, his pulse failing, Passion speechless lies;
When Faith is kneeling by his bed of death,
And Innocence is closing up his eyes—

Now, if thou wouldst, when all have given him over,
From death to life thou might’st him yet recover!


(Vänligen använd ej dessa översättningar utan tillstånd.)