Det tunga bultande hjärtat klänger sig desperat fast som ett darrande höstlöv.


Hjärtat blev lättare när luften tog slut och sista andetaget gått förbi.

Löven faller snabbare än tiden som gått.
Kroppen absorberades av marken och inget mer hände.


Ska du dö utan att säga något?


Det är frestande när magsäcken trycker upp sig i strupen.

Varje kväll.
Varje tid.


Varför misshandla sin kropp när den bara vill leva?


Armarna kramar hårt om kudden när dagarna fortsätter.

Tårarna rinner.
Men stannar kvar inombords.