Mina upplevelser stannar hos mig.
Lika som alla andra så härstammar vi från samma moder som hade både namn och ett liv.

Det är tack vare dig som vi lever.

Är det värt att kämpa för sitt liv när alla minnen och tecken på liv försvinner?
Det är en grym värld vi lever i. Oförlåtande och oberoende av känslor.

Jag är bara en sten i denna trappa utan mål.

Där sikten är skymd av dimman och den nästa generationen väntar.

Ändå skymmer sikten nedåt i denna trappa.
Då jag alltid vill titta ned, men finner ej spår

Deras liv har bara varit en sten som jag kan kliva på.
Detta är även mitt öde, då vi alla förblir bortglömda.

När mitt sista andetag gar kommit förbi, och min aska försvunnit.

Vem säger mitt namn för sista gången?