Sol, sol och sol.
Grönskan gör sitt segertåg.
På min lilla täppa kämpar gräset mot kirskålen.
Lightgreen grass står det på förpackningen.
Varje strå är en egen individ har jag fått lära mig.
Jag vattnar flitigt för solen bjuder till och inte ett moln så långt ögat kan nå.
Varje nytt babystrå hälsas välkommet och små kirskålsblad rycks ut med tunna och tjocka rötter.
Suck, suck och suck så livskraftigt det är men när jorden alltmer befriats har rhododendrons rötter fått syre i jorden och blommar som om denna vår var den första.
Äppelträdet som har 50 år på nacken har precis blommat med rosa blommor överallt. Få se om prydnadsäpplena gör entré senare i år?
Det är något med jorden som gör att själen vilar.
Jag sitter och bara är under den ståtliga lönnen
och underifrån ser löven ut
som svävande grönmjuka paraplyn.
Idegranens ljusgröna skott ser babyfriska ut.
Jag tror att om där fanns en skogslabyrint så skulle jag ta mig vilse till dess att själens suckat sin trötthet och lyft på hatten när den lämnat sin möda som en flyttfågel.
Tidigt skönjer jag morgonljuset när det faller.