En fossil är tyst, men dikten lever vidare.
Urtidsdjuret snigelslem fångade kräftor invid strandkanten en gång i tiden, men syns numera mer som en ristning i sten.

Medan dikter författas i alla tider av kännande och tänkande individer, och således med både kognitiva
och emotionella förmågor, som styr idealen, som förebådar enskilda och universella stilar mellan högt och lågt.

Kanhända utesluter inte romantisk esteticering någon antipoetisk motbild i klassicistisk förnuftstro, och vice versa.

Elocutio, ja, skönheten finns överallt, men bara
som en bekräftelse på hur verkligheten egentligen ser ut: epistemologisk och rationell, men inte nödvändigtvis logisk.

En vanlig blomma, en gullviva med gröna blad,
synes inte lika skön som den gryningsröda pionen,
men den har bibehållit sin vigör av ljus och regn,
och då utifrån sin logiska förmåga, att förhålla sig
till rummen och rymderna utanför.

En poet har en större glädje av en slentrianmässig, lite undanskuffad blomma nära uthuset, än en strålande och duperande färg, men fortfarande sann och äkta. I likhet och olikhet håller sig Narciss och Goldmund på avstånd från varandra.

Där står den osynliga, lite bleka blomman,
en narciss även den, mellan kullerstenar och så tycker den om sig själv, rentav uppskattar sin rena, men lite färglösa tillvaro, att ingen tycks känna till bladens existens, men det gör hon som skriver bladkonst om, att det är väl ändå klart, att skenet bedrar.

Om vintern hälsar på kommer våren sedan till
jordens alla vrår och till henne, som sitter vid fönstret och läser böcker.

Elevation är ljus och form året runt. All slags destruktion har även en annan mer lyckosam sida.