Jag rör mig i dina rum,
i det hem som en gång var mitt.
Jag känner hur väggarna sörjer,
 jag ser allt som har varit ditt.

Jag klappar ömsint dina djur
som har letat överallt efter dig.
Så som du mjukt strök min katt
som blev kvar här efter mig.

Jag ser ditt vackra leende 
och dina ögon möter min blick.
Jag vänder varsamt bladen 
och tar del av den tid du fick.

Nu går solen ner bakom ängen
allt bäddas in i en bronsfärgad ton.
Sitter du kanske vid samma fönster
och ser ut från din dimension?

Jag ser den brutne mannen bredvid,
han som är vilse nu utan sin fru.
Jag har endast en axel att bjuda.
Jag kan trösta - men jag är inte du.