På en klippa i Bohuslän
där vindarna
sjunger sin saltstänkta sång,

står en bänk helt allena,
som ger vila när
vandringen har varit lång.

Här uppe råder blott
frid och stillhet.
Hur ska jag förmå mig att åter gå ner?

Inga tunga moln av måsten
skymmer solen,
inga krav så långt ögat ser.

Från denna bänk
mellan himmel och hav
blickar jag ut över kobbar och skär.

I horisonten står Smögenbron
stabil som klipporna,
när mitt inre till sist vittrar isär.

Ambitiösa droppar
har länge urholkat stenen.
Jag har presterat mer än jag förmått.

Jag vill bara få stanna här uppe
på en solvarm häll,
inbäddad i nyanser av blått.

Nere på marken finns inget syre.
Ångest och oro
fyller varje alveol i min kropp.

Stressens kvarnhjul
har krävt sin tribut.
Nu skriker allt i mig Stopp.

Fasaden röjer inga sprickor
men jag är inte solid.
Jag blir aldrig mer den jag var.

På en klippa i Bohuslän
på frihetens bänk,
sitter en del av mig kvar.