Tiden känns tjock och ogenomträngbar...
det är svårt att ta sig fram i den.
Allt är så jobbigt och tröttsamt,
inget vill liksom flyta på.
Försöker desperat att finna en tunnare väg
där jag kan uppleva och känna,
men mörkret och dimman är så kompakt,
tjockan omsluter min kropp och mitt sinne.
Jag känner ensamheten rinna nerför mitt bröst,
ringlandes ända ner till tårna,
där den snärjer mina fötter och får mig att snubbla.
Tiden verkar nu stå helt stilla, och jag med den.