När pennan föll som vita streck i

gruset var det du som kom. Mitt 

lilla rädda hjärta satt fastnitad 

vid en stolpe längre bort. Livet är 

ett vidunderligt skämt och du 

skämtar alltid på fel platser någon

sekund för sent. Det gör aldrig hon. 

Ögonblick av fasa hänger sig kvar i

sekunder mellan sömn och verklighet. 

Än. Pennan tycks ha ett eget liv men det kan 

man alltid skämta om. Jag lovar mig själv saker 

på morgonen som jag om och om igen bryter. 

Måste du verkligen sälja ditt barn, byta arbetsgivare 

och tjäna mer för att ha råd med allt du egentligen 

behöver. Ibland skämtar hon om att det räcker att stänga 

av teven mitt i. Känna in sig själv. 

Än. Små ögonblick av nåd. Kan hon verkligen på allvar 

ställa sig på knä, knäppa händerna och be om det mest 

basala. Än.