jag hörde om en eremit
han bodde i öknen

han var trött på samhällets spöken
som gapar om att vi alltid behöver mera

han var ensam där ute
kanske önskade han det var flera

fler som kände samma sak
som ville lämna trygghet och tak

under marken fanns vattenfyllda rötter
hans sinne var lätt trots trötta fötter

på natten spelade vintergatan teater
med glimtar av andra galaxer
och tusentals stjärnregn

sedan slöt han ögonen
på madrassen mitt i öknen
fri från gamla kedjor
fri från gamla spöken