När jag målar staketet kommer regnet från ingenstans. Det krymper mig som människa och utraderar det halmstrået om meningen med livet. Jag borde gå i terapi eller dränka mig i närmaste vattenpöl, men jag köper tågbiljetten till världens ände och med färg på näsan rymmer jag utan resväska. Det spelar ingen roll att jag ser ut som en clown i vardagskostym.

Jag var värdelös på bildlektionerna, kunde aldrig koordinera streckgubbarnas rörelser och vattenfärgerna blev vatten. Jag fick ändå godkänt eftersom jag kalkerade omslag när lärarinnan blandade färger så att det blev en färg. Kanske visste hon att det var meningen med livet att slippa se mig smyga fram till fönsterrutan. Kanske hade hon som jag nerver av spindelväv.

Det finns ingen prognos om tåget, tydligen beror det på picknicken vid spåret. Nog borde det regna, men det regnar inte. En man kommer fram. Han ska inte resa, vill säga att jag har färg på näsan, även på öronen samtidigt tar han en selfie på oss och vilken bild det blir på tågstationen. Jag sitter där på fönsterbrädan, precis som om jag vore meningen med livet.

______