Du sitter där.
Med din sorg tydligt skriven i ansiktet.
Men dina ord, dom är av styrka, av att stå ut, att stå stark.
Jag undrar, är det dom ord du vill vara?
Är det den verklighet du vill leva?
Du sitter där, iförd endast förnekelse som skydd.
Blottande din önskan om ett liv bortom sorgen.
En sorg du inte visar, en sorg som inte får beröra.
Inte får existera i vardagen, den är för privata ensamma stunder.
Men ändå är den där, i blicken, i axlarnas vinkel, i händernas pillande på kaffekoppen.
Om du såg dig själv i spegeln, skulle du då se det?
Den mörka kanten runt ögonen? Den hårt hållna munnen.
Personen inom som skriker i vrede och frustration över livets orättvisor.
Som vill slå ut och vråla ut sin sorg, sin frustration.
Eller blundar du för att slippa se dig i spegeln?
För att slippa se det jag ser när du sitter där.
Med din sorg som en skugga runt varje rörelse och ord.
När allt jag kan göra är att sitta och ge dig av min tid.
Och kanske det är tillräckligt för att du ska våga lägga bort din mask.