MOSSIG

Tiden smyger sekund för sekund,
rinner som sanden i timglasets rund.
Omärkligt, som när vinter blir vår
förändras tillvaron år från år.
Blir aldrig riktigt densamma,
som när man bodde hos mamma.

Jag bär i min plånbok ett fotografi
i facket med särskilda minnen i,
ett körkort från när jag var arton år,
hårdsminkad och med blonderat hår.
Jag minns hur jag tänkte och kände
och hur olycklig kärlek brände.

Jag målade världen i vitt och svart,
men utan nyanser ser ingen klart.
Jag visste inte hur olika skor
kan skava på fötter med dolda sår.
Kamraternas självklara normer
bestämde tankarnas former.

Nu är min yta mossig och sval
med nyanser som dämpar när tankarna mal.
Jag har lärt att frukt kan ha bättre arom
än blommande träd i tidig ungdom
och att lycka är hur jag tänker,
inte en yta, som blänker.