Du är borta nu.
Ingentinget är kompakt när jag testar att säga det igen.
Du är borta nu.
Du är inte längre här, hos mig.
Allt som finns kvar är ett tomrum, inuti mig.
Ett ingenting utan känslor, dom kommer senare.
Senare när jag kanske slutligen har förstått vad det är jag säger.
Vad jag redan vet men inte ännu kan acceptera.
Att du är borta nu.
Den stund vi hade är nu slut, finito, the end.
Jag överraskar mig själv att fundera vad vi ska göra imorgon.
Vi två.
Men nu är det ju inte vi två längre, det är ju bara jag.
Ingentinget skälver och det känns som jag kan gråta.
Men inte ännu, inte riktigt ännu.
Du finns ju faktiskt fortfarande här, du sitter ju bredvid mig.
Det känner jag ju, fast min ögon är slutna.
Men när jag öppnar dom är du inte där.
För du är borta nu.
Och kvar sitter jag och gråter.